K-skrivet

Från K-skrivet på wordpress.

Jag har hakat upp mig lite på det där med att handla med goda intentioner. Det började när jag läste en debattartikel av Göran Hägglund där han sade att det är bra om barn får en trygg uppväxt med en välfungerande familj. I det läste jag in att det handlade om kärnfamilj, då jag har tagit in tidigare uttalanden av vår käre socialminister och valde att sätta artikeln i fråga i en kontext snarare än fristående. Jag fick genast motstånd på två fronter. Och jag blev kallad lögnare. Det var intressant. För att tolka en text och inte ta den enbart för orden som stod.

Det var lite om bakgrunden till det här inlägget. Under dagen, och sedan på Twitter, har jag ägnat lite tid åt att begrunda just problemet med att någon handlar i god vilja, fast med dåliga metoder, och jag kom fram till att det suger. Problemen är flera. Till att börja med är det svårt att avgöra om en person faktiskt handlar på ett visst sätt för att den just vill gott, eller om det finns andra drivkrafter i bakgrunden. Det är lätt att trolla med ord så nästan vad som helst låter trevligt om man bara hittar rätt infallsvinkel. Nu tror jag inte att Göran Hägglund är ond och vill genomföra sina hemska planer utan vår vetskap. Jag tror att han faktiskt vill väl. Han har bara lite för skruvade värderingar för att lyckas göra det på rätt sätt. Att tillbe en galen diktator kan ha den effekten på folk.

Ett annat problem är det där med att folk ljuger om att de vill väl. Sanning och Konsekvens gjorde en bra granskning om alternativmedicinare som erbjöd behandling mot cancer, trots att detta är olagligt. Det finns så oerhört många exempel inom alternativmedicinen som förväntas accepteras för att utövarna "vill väl". Detta är rent skitsnack. Det finns inga som helst anledningar att godta meningslös vård på grunden att utövarna vill väl. Det går att rättfärdiga precis vad som helst med det argumentet, och när det kommer till alternativmedicin är det extra dumt. På dagenshomeopati.se gnälls det mycket över hur Big Farma trycker ned alternativutövarna och de visar den ena dåligt genomförda studien efter den andra och fyller ut med anekdotiska bevis för att styrka sin sak. Just homeopatika är ett väldigt bra exempel då det inte längre finns en diskussion om huruvida det har effekt eller inte. Alla som har läst på det minsta om homeopati vet att det är fullkomligt verkningslöst. Om man har sett evidensen och ändå menar att det finns en effekt antingen ljuger man eller saknar några av indianerna i den där kanoten. Då spelar det ingen roll vad ens intention är. Antingen lurar man i folk verkningslösa preparat, eller så är man dum i huvudet. I vilket fall har ens handlingar konsekvenser som inte går att förklara bort med att man "Bara ville väl". Det är så lätt att låtsas att man inte förstod vad det skulle leda till.

Det var den goda intentionen. Lägg därtill till en dålig metod. Propagera för kärnfamilj för att barn ska få en trygg uppväxt, slänga ut invandrare för att hindra brottslighet, ge låtsasmedicin till verkliga problem – oavsett om du menar väl betyder inte det ett jävla piss om din metod är åt helvete. Och vi måste våga ställa högre krav på det. Det räcker inte att vilja väl! God intention kombinerat med dålig metod är inte mycket bättre än dålig intention om man ser till resultatet. Att mena att god intention är tillräckligt för att rättfärdiga något är inte bara naivt, det är dumt och kan få väldiga konsekvenser. Och det fungerar inte att säga "Jag visste inte, jag ville ju bara väl" hur länge som helst. Till slut måste man rätta till hur man gör saker också.

De senaste dagarna har folkbiblioteken blivit uppmärksammade i media. Det är bra. Anledningen är att det i och med bok Jag är Zlatan plötsligt blivit populärt att läsa e-böcker. Enligt Dagens Industri har det under november lånats cirka 50.000 e-böcker från biblioteken. Det är en dyr historia. Varje utlån kostar biblioteken ungefär 20 kronor, vilket bara under november kostat biblioteken närmare en miljon kronor. Det här inlägget kommer behandla några av de reaktioner som situationen väckt. Vi ska titta lite på vad som sägs om det hela, bland annat Fredrik Sjöshult, Niclas Lindberg och bibliotekarierna själv.

Vi kan börja med att prata lite om bibliotekens uppdrag. I bibliotekslagen står det att bland annat att biblioteken ska verka för främjande av läsning och litteratur, information, upplysning och utbildning samt kulturell verksamhet i övrigt[...]. Dessutom slår den fast att allmänheten avgiftsfritt [skall] få låna litteratur för viss tid. Biblioteken ska alltså främja läsning och litteratur utan kostnad för allmänheten. Det är alltså en demokratifråga vi har att göra med. Alla ska ha samma rätt och möjlighet att få tag på information oavsett kön, ålder, etnicitet eller ekonomisk situation. Är ni med så långt?

Om vi börjar titta lite på hur det pratas om den rådande situationen framkommer en bild som inte helt känns som den stämmer överens med bibliotekens uppdrag (kostnadsfri information för alla oavsett bakgrund, ni kommer fortfarande ihåg?). Om vi börjar med Fredrik Sjöshult, ekonomireporter på Expressen. Sjöshult ifrågasätter hur förlagen resonerar då de låter biblioteken få tillgång till Zlatans nya bok samtidigt som den släpps att köpa. Näthandeln Dito var ute direkt och erbjöd boken elektroniskt, något som Sjöshult kallar för "en kul satsning". Men morgonen därpå sätter han kaffet i halsen då han ser att e-lib redan erbjuder boken för gratis lån via biblioteken! Han frågar sig varför han ska köpa boken om han lika gärna kan låna den på biblioteket, och varför det inte är som förr – att nyheter kom till biblioteket först några månader efter de släppts i bokhandlarna.

Personligen har jag svårt att förstå mig på det här synsättet. Det kanske beror på att jag studerar till just bibliotekarie – eller att jag ser ett större perspektiv än bokhandlarnas vinst. För att biblioteken ska överleva i dag krävs att de är konkurrenskraftiga. Ett mer nyliberalt marknadsparadigm som appliceras på den offentliga sektorn gör det svårt för biblioteken att fullfölja sitt uppdrag utan att också försöka ta sig in på den privata sektorns planhalva. Nyheter måste finnas tillgängliga, och att ta betalt för utlån är ingen möjlighet (kostnadsfritt, ni är fortfarande med?). För att svara på Sjöshults fråga: du behöver kanske inte köpa boken eftersom den faktiskt finns gratis att låna. Är inte det fint? Och genom att låna boken (som är gratis för dig) hjälper du till att öka lånestatistiken, vilket leder till att biblioteken med lite tur för mer pengar och kan fortsätta låna dig gratis litteratur. Är inte det en fin bild, så säg?

Nu tänkte jag att vi går vidare till de ruskigt trevliga kommentarsfälten till artikeln på Dagens Industri. Jag kommer plocka ut några kommentarer jag finner extra intressanta och kommentera dem här. Till att börja med har vijojo som tycker att biblioteken bör ta ut en avgift på 10 kronor per lån av e-böcker, vilket genast ställer till det om man tittar i bibliotekslagen. På så sätt blir det billigare för biblioteken, och det minskar okynneslånen, som jojo så fint framställer det. Många andra menar på att det är bättre att kräva ett bättre avtal med e-lib, något som jag fullständigt håller med om. Det avtalet som finns nu är inte hållbart, något som också Niclas Lindberg tar upp i en debattartikel på SVT.se. En annan kommentar som roade mig stort var från signaturen SD, som tycker att man bör släppa biblioteken fria då sossetänket är överspelat och vi slipper kommunistcensur. Dessutom ska låntagarna betala per lån. Inga nyheter här, alltså. Demokrati är väl också ett överspelat begrepp, om man ska tro Sverigedemokraterna? Sista kommentaren jag vill ta upp är från signaturen Vet bäst ;) som tycker det är sorgligt att biblioteken numera tycks agera för att minska läsandet snarare än främja det. Kommentatorn tycker det är fel att bibliotek slutar låna ut e-böcker då dessa är både enklare att hantera och miljövänligare, och tycks helt missa poängen med att det är ett ekonomiskt problem det handlar om. Vet bäst ;) anser att det skulle vara en bättre idé att förbjuda hemlån av böcker i stället, och tycks ha tillräckligt med feltänk i sin argumentation att jag skulle kunna ägna ett helt inlägg åt det.

Jag diskuterade situationen med en yrkesverksam bibliotekarie för ett tag sedan. Hon sade att det inte spelar någon roll att de förlorar pengar på det – låntagarna ska ha möjligheten att låna elektroniska böcker, det är en del av det demokratiska uppdraget. Biblioteken får kämpa hårdare, ansåg hon. Susanne Hägglund, biträdande bibliotekschef i Eskilstuna, beskriver situationen för Sveriges Radio.

Jag hoppas innerligt att e-lib är öppna för att diskutera fram ett nytt avtal och att politikerna förstår bibliotekens värde. Biblioteken står för så mycket mer än att bara låna ut böcker, och genom att inte utnyttja vad man kan få ut av dem förlorar man mycket. Och man förbiser en av demokratins grundpelare.

Tänkte bara kika förbi och göra lite reklam igen. Nu är NaNoWriMo igång igen, och jag ska försöka hålla min andra blogg uppdaterad om det. Första inlägget skrevs i dag.

http://kskrivet.wordpress.com/2011/11/06/fem-dagar-av-nanowrimo/

Det visade sig vara en dålig idé, det där med att påbörja en novell utifrån en mening i stället för en tanke. I början var det lätt. Tusen ord bara rann ur mig. Tusen ord baserade på en mening. Eller ett stycke, kanske. Sedan tog det slut. Jag har ett flertal gånger suttit och stirrat på det där sista stycket jag skrev:

"Han släppte deras händer och satte sig ned igen. Kajsa ryckte på axlarna och log innan hon lutade sig fram över bordet och kysste Erik lätt på munnen. Erik kände hur öronen blev varma, och han log stort. De övriga gästerna applåderade och visslade och Kajsa skrattade högt och bugade."

Det tog slut där. Och jag är rädd att det inte kommer bli någon fortsättning. Inte nu i alla fall. Det har varit så förr för mig. En berättelse tycks vara på gång. Men plötsligt dör den. Eller visar sig vara dålig. Eller bara inte fungerar. Gläntan var så. Jag började skriva den för att jag ville testa att skriva något mer skräckinspirerat. Den blev skitdålig, tyckte jag. Jag lade den på is i närmare två år (tror jag det var, inte helt säker). Jag plockade fram den lite då och då, läste den och tänkte att "jo, det kanske kan bli något ändå. Jag behöver bara putsa till den lite." Så jag gjorde det. Pillade lite med den. Ändrade någon mening här och där. Skrev om lite. Insåg att jag inte riktigt orkade och slutade med den igen. Gläntan tycktes vara ett dött projekt.

Men så plockade jag fram den igen för ett tag sedan. Och då hade jag bestämt mig för att den skulle göras ordning. Den skulle bli klar. Och det blev den. Någorlunda. Den ska bara revideras ytterligare innan den faktiskt anses vara helt färdig. Men det gick till slut. Kanske blir det samma för Eriks berättelse. Den kanske dyker upp någon gång i framtiden igen. Jag har ingen aning. Jag hoppas nästan det.

Jag sade att jag planerade två berättelser för oktober. Jag skrotar den idén också. Frubytet kommer nog skrivas så småningom. Jag har haft den i tankarna ett bra tag, och har lite anteckningar här och där. Den blir nog rolig att skriva. Men det måste kännas rätt. Hade det inte varit för att november närmade sig skulle jag nog tagit tag i att skriva den nu. Men jag har inte tid. Jag har inte ro. Mina tankar när jag ska lägga mig handlar inte om varken Erik eller Frubytet. De handlar om NaNoWriMo och vampyrberättelsen. Och det känns ganska bra. Jag tror jag har någonting på gång. Någonting bra. En berättelse, en historia. Inte bara en värld som tidigare bokprojekt. Och november närmar sig. Det börjar bli dags att på allvar sätta igång med förberedelserna inför den stressiga tid som kommer. För i november blir det fullt ös. 50 000 ord. 30 dagar.

Jag har alltid haft svårt att komma på titlar till berättelser. Hade samma problem när jag skrev låtar. Titeln. Den är svår. Vissa menar att man ska komma på en titel först, och sedan utarbeta resten efter den. Jag har försökt. Jag har flera berättelser med färdiga titlar och massa anteckningar och planer. Men ingen text. På något sätt tycker jag att titeln kväver mig. Har jag bestämt den i förhand tycks berättelsen ramas in för mycket av den. Tar jag ett lamt arbetsnamn brukar det sluta med att jag behåller det när novellen är klar. För att jag inte orkar hitta på ett nytt namn till den. Jag skulle behöva en rubriksättare. Berättelsen i november har arbetsnamnet Vampyr. Den handlar om vampyrer. Förhoppningsvis dyker ett bättre namn upp senare i processen. Men tills vidare får det duga.

Är det någon mer som planerar att delta i NaNoWriMo? Det borde ni. Det blir nog kul. Man skulle kunna träffas ibland. Dricka kaffe. Prata om vad man skrivit. Bolla idéer. Skrivlya, liksom. Det vore trevligt. Säg till i så fall. Jag skulle gilla det.

666 ord. Slutar nu.

Ogenerat kopierat från K-skrivet på Wordpress.

Det börjar närma sig november. Och med november kommer NaNoWriMo. NaNoWriMo står för National Novel Writing Month och går ut på att man under en månads tid ska skriva 50 000 ord. Redan förra året planerade jag att delta, men det kom andra saker i vägen och jag var tvungen att prioritera bort det. I år tänkte jag däremot försöka satsa helhjärtat på det. Det är ett utmärkt tillfälle att försöka ta tag i det där med att faktiskt skriva en bok. Jag har haft tankar på det ett tag och åtminstone tre gånger försökt mig på att börja. Det har tyvärr inte gått särskilt bra någon av gångerna. Jag tror att det beror på att jag arbetat mer utifrån en setting än en historia, och funnit mig sittandes med en värld utan äventyr. Och det är inget kul.

Den här gången har jag en historia jag är sugen på att berätta. Jag har en värld – en postapokalyptisk sådan – men det är inte den som kommer vara huvuddelen i berättelsen den här gången. Men innan jag tar tag i det har jag två projekt på gång, nämligen två noveller. Jag påbörjade den ena av dem för bara en liten stund sedan, och har en del att göra innan jag verkligen kan komma igång med den. Jag har en vana att alltid vara som mest kreativ direkt efter att jag avslutat en novell, vilket jag gjorde tidigare under dagen, och brukar komma igång relativt snabbt igen efteråt. Det jag skriver hittills (vilket jag också kommer lägga upp här alldeles strax) skrevs helt utan baktanke på var berättelsen kommer ta mig, men känns som något som går lätt att bygga vidare på. Den andra novellen jag har planerad den här månaden går under arbetsnamnet "Frubytet". Det kommer bli en humoristisk berättelse, i stil med Morgon, till skillnad från de senaste novellerna som har varit lite tyngre och mer skräckinspirerade.

Min senast skrivna novell är en liten berättelse vid namn Gläntan. Den ska nu gå igenom första korrekturläsningen och revideringen är det tänkt. Min plan är att skicka in den till Grotesque, som är en ny svensk tidning som publicerar noveller, serier, poesi och liknande. Första numret är tänkt att släppas i januari 2012. Med lite tur kan Gläntan kanske komma att publiceras. Vem vet, vem vet? Gläntan är lite annorlunda jämtemot mina andra noveller på så sätt att det inte fanns några ambitioner att faktiskt berätta någonting utöver det som händer. Den lever lite i ett vakuum, vilket jag på sätt och vis tycker om.

Nedan följer det som skrivits från min senaste berättelse. Den är än så länge odöpt, men får gå under arbetsnamnets "Eriks ligg" tills vidare.

"Det var flera år sedan Erik senast hade fått sig ett ligg. Det var inte så att han var oattraktiv eller ens särskilt tråkig. Han hörde ofta att han var en stilig ung man, och folk flockades kring honom när han bestämde sig för att berätta en historia eller dra ett skämt. Nej, det var någonting annat. Någonting mer grundläggande. Någonting som inte alltid funnits där. Allt började då han träffade Kajsa Åkerstedt den dagen för fem år sedan."